En burk blå färg, ett golv av trä och ett par penslar.
Man börjar någonstans i rummet, där man känner för och sedan drar man färgen längs med träslagets ådring. Man arbetar lugnt och metodiskt genom hela rummet, golvet täcks av den blå färgen och ytan som finns att stå på blir mindre och mindre för varje penseldrag.
Innan man börjar måla lägger man tejp längs alla lister för att se till att det inte kommer färg på dem, en blå tejp eller en papperstejp i beige går längs med hela golvet. Tejpen är dessutom skuren längs golvet så att man inte får fula fläckar vid golvlisten där golvet inte är målat.
Du kör på med din pensel och du drar och drar och jobbar med ögonen mitt för det som du håller på med för tillfället. Inte en blick kastas åt någonting annat än penseln, golvet, färgburken.
Till slut har du dragit ut den blå färgen över golvet och du själv, du står i hörnet och undrar hur fan du ska komma till dörren utan att förstöra färgen.
Sverige målar in sig i ett hörn.
Ingen verkar förstå det, ingen verkar vilja se det. Dom pratar sinsemellan med de ord som kommer ut är egentligen bara lite flådigare luft.
Inget mer.
Då börjar jag tänka på golvet och på penslarna och på färgen och jag inser någonting viktigt. Vi har ju fan inte kommit någonstans alls.
En av alla dessa delar som bildar det blå golvet och den lilla ytan som finns kvar att stå på, det är FRA. Detta helvete som introduceras den 1:a december 2009, som en julklapp från helvetet, kommer att innebära en tillbakagång i politiken till 1940-talet. Övervakningssamhälle för rädsla av någonting som inte finns.
Och vem får lida för det, det får befolkningen. Men den är så rädd för vad som kallas för terrorism att de kan köpa precis vad som helst, bara de blir räddade från den stygga-stygga talibanen på TV.
Eller så är det ännu mer bisarrt. Det kanske är en önskan att få vara lite mer som USA. Lite mer häftiga vapen, lite coola explosioner och snabbt snack från Vita Huset. Lite mer som amerikanerna som har givit resten av världen så mycket. Vad det nu är som de ska ha gett världen vet jag inte. Medicin, nä. Teknik, nä, det står Sverige och Finland för till stor del. Produktion? Den skickas ju till Asien, så det gissar jag är fel också. Dom har ju i och för sig givit oss Hollywood, film, porr och knark. Det är sant. Och inget av det är ju helt fel.
Med tanke på hur jävla korkat det skulle vara att ungefär 50% av svenska befolkningen tänker så, ja, då är det antagligen så.
FRA introduceras i december och sedan är det bara utför som gäller. Det här landet har blivit som världens sämsta backhoppare: Det går jävligt fort utför och sedan landar man på nacken och dör.
Från och med 1:a december kommer vi att övervakas 24/7. Förutom politikerna då, eftersom de har hand om landets säkerhet, dom kan vi ju inte övervaka. Skulle jag vara terrorist hade jag vid det här laget försökt få in folk i de politiska lägren nu, och sedan planera kupper därifrån. För vem fan säger att en terrorist måste ha turban och skägg?
Sedan skulle jag ha placerat ut bomber på flera ställen i hufvudstaden Stockholm, strategiska ställen som bussterminalen, flygplatsen, Rosenbad, slottet och andra politiskt viktiga punkter. Efter det hade jag väntat tills ungefär middag, när alla som jobbar gått på lunch, när det är som mest tryck på flygplatserna, när det kör så mycket bilar som möjligt på gatorna. När de som jobbar deltid slutat för dagen och ska hem. Ungefär däromkring hade jag detonerat bomberna runt omkring i staden och sprängt hela skiten åt helvete.
Eller varför inte skicka ett brev. För de får inte öppnas. Än.
Tror ni verkligen att terroristerna kommer till Sverige? Tillåt mig att skratta dig rakt i ansiktet. SÄPO och alla andra jävla skitdivisioner som hör till sitter bara och fikar om dagarna och efter den 1:a december kommer de förutom att fika, dessutom sitta och runka till MMS-bilder som 14-åringar landet över skickar till varandra. Eller varför inte när du SMS:ar grannens fru om att hon kan komma över på lite lätt S&M nu i helgen för frun ska utomlands på jobbresa. Eller grannen som har en hund som du är sugen på och ni har träffats och tagit lite bilder och de har du nu skickat över MMS till din kompis mobil för att visa hur jävla cool du är.
Eller kanske har du skrivit ett MMS till din mormor, förklarat för henne att du är ledsen för att du aldrig ringer längre. Det är ju så hemskt mycket runt dig just nu. Du är så ledsen och du lovar att du ska komma och hälsa på henne och fika lite tillsammans med resten av familjen.
Och kanske menar du det verkligen, kanske är det så att du faktiskt vill spendera lite mer tid med din kära mormor, som alltid ställt upp när du behövt henne och som du inte längre har tid för. Kanske är det så. Och kanske sitter någon uppe i Norrland och skrattar åt dig och din situation. För det finns inga spärrar för vad som får och inte får kontrolleras.
Det sista jag undrar över just nu, för jag är så jävla arg att jag inte kan fokusera, det är hur mycket den här jävla skiten har och kommer att kosta. Kunde vi verkligen inte lägga pengarna någon annanstans? Var vi verkligen tvungna att lägga det på ett elektroniskt försvar som inte kommer att hjälpa någon?
Är vi verkligen helt säkra på att vi inte kunde ha lagt pengarna på sjukhusen? Eller på småbarnens skolor? Eller på arbetsmarknaden för att skapa fler och bättre jobbtillfällen? Var vi verkligen helt tvungna att spendera alla dessa pengar på försvarsmakten istället?
Och du ... är det verkligen rimligt?
Marcus Axelsson
Fuck this shit
I'm sick of it
Inte hoppfull, men nöjd. Inte bruten, bara böjd
Jag satte mig ner och tänkte skriva en skönt ironisk och härligt uppfriskande text om hur hela samhället skiter sig själv i handen.
Men ska jag vara ärlig så är jag så jävla trött på hela skiten.
Det här samhället, du, jag, Reinfeldt, hela rasket är ruttet in i hjärtat och vi kommer aldrig ur det. Vad är på gång? Vad har hänt? Ingen vet, ingen bryr sig. Alla runt mig verkar vara på väg ut ur diskot in i dimman och sedan vidare ut över världens kant.
Köttstycken hit, köttstycken dit.
Mina ögon blir torra, mina händer spruckna, vid mina fötter ruttnar rosorna och doften de sprider är inte längre lika ljuv.
Ett stort blått M i neonfärger hänger över huvudet på mig och på dig. Storebror ser dig, blått är det nya svart. Ingenting håller ihop i sömmarna och ingen gör något.
För vad fan ska man göra? Vägdammet kommer aldrig lägga sig efter den pansarkolonn som drar in i landet. En kolonnad av misslyckade tankar.
Jag sitter inte här och tror att ni hänger med i texten, jag gör verkligen inte det. Det självklara är att ni slutade läsa högst upp. Ingen omedelbar gratifikation = Skit.
Men jag ska försöka binda ihop det här så gott det går. Försöka uttrycka den djupa känsla av hopplöshet jag känner varje dag.
Jag slår upp mina ögon på morgonen, känner min katt vid sidan av mig och låter handen glida genom hennes päls. Min vänstra arm är fastnaglad mot madrassen av en vacker flicka med blont hår och jag låter handen vila på hennes högerarm.
Sängen är varm, täcket är halvt avdraget från min kropp, kattens och tjejens värme känns bra mot min hud.
Blåsan är full och jag drar mig försiktigt upp ur sängen. Katten hänger med, får lite frukost och lite nytt vatten, lysröret till akvariet tänds bakom min rygg när jag är på väg in på toaletten.
Jag lutar trött pannan mot den kalla väggen och låter blåsan tömmas. Händerna tvättas, tittar mig själv i spegeln. Lika trött idag. Lika trött på mig, lika trött på skiten som cirkulerar runt mig. Ingen dag kommer bli olik idag. "Inte hoppfull, men nöjd. Inte bruten, bara böjd", samma ord idag som igår.
Långsamt vaknar jag och tankarna på vad jag ska göra under dagen samlar sig till en brun massa i mitt inre, en massa som långsamt äter mig inifrån.
Den vackra blonda tjejen glider förbi mig på väg till toaletten, jag tar tag i henne och ger henne en kram. Hon ger mig en kyss på munnen. Våra kroppar möts, nakna på morgonen innan någon av oss verkligen har vaknat på riktigt. Och en liten kort stund försvinner skiten ur mig. En liten kort stund finns inget annat än varm hud mot min.
Sedan säger hon god morgon och jag ler. Jag säger god morgon och kramar henne igen. Hon vet allt.
Jag sätter mig framför datorn. Det finns designjobb att göra, hemsidor att besöka, C++ kod att skriva, låtar att fundera över. Och det gör att jag glömmer vad jag måste göra en stund. För det jag ska göra idag är någonting jag fullkomligt hatar.
Jag ska beblanda mig med andra människor. Jag ska se dom i ögonen och se tomheten som finns där, längtan bort härifrån. Jag ska ställas mitt inför det och jag ska tvingas genomlida deras grå meningslösa tankar. Deras känsla av moral, deras bestämmelser och deras normer. Jag ska få höra ord som inte spelar någon roll, inte för mig, inte för dem. Ord som ska sägas, bara. Sägas för att det är ord som ska sägas, utan något vidare djup.
Sätter jag mig emot ser jag paniken rinna upp i huvudet på dem, jag ser att de inte vet hur de ska hantera situationen. Helt plötsligt kommer jag vara en farlig våldsmakare som är inne i deras skyddade bubbla för att göra dem illa och sedan kommer de där tankarna upp hos dem. De där tankarna om att jag på något sätt skulle vara hos dem för att jag tycker om det. Som om jag vore hos dem för att göra dem illa, jag har blivit monstret.
Så visst sätter jag mig framför datorn och gör allt jag kan för att skjuta bort skiten från mig. För att jag inte vill se dem. För att orden de har att säga är meningslösa. Jag är inte intresserad av vad de har att erbjuda mig och jag har ingenting att erbjuda dem. Mer än fruktan.
Först idag ska jag ringa arbetsförmedlingen och sätta upp en tid. Så det är vad jag gör, jag ringer till min lokala arbetsförmedling, får veta att jag kan komma och skriva in mig när jag vill under dagen. Så jag kramar tjejen som delar min lägenhet och min bubbla och jag klappar min katt och kysser henne på pannan. Jag tar mina kläder och min mobiltelefon och min hjärna och går ut ur lägenheten.
Jag kommer fram till arbetsförmedlingen och jag ser de andra som är där för att ha sina möten och jag hade tyckt synd om dem om det inte varit för att de är av samma skrot och korn som de personer jag ska prata med inne på förmedlingen. Som det är nu tittar jag knappt på dem, deras ignorans äcklar mig. Deras liv äcklar mig.
Jag sätter mig för mig själv och stirrar rakt för över och tänker på någonting annat, som när man väntar på blodprov hos en läkare.
Mitt nummer kommer upp, ytterligare en korkad konvention. Om jag inte skyndar mig nu så kommer någon annans nummer upp istället och då får jag vänta ännu längre. Allt för att det ska vara så rättvist som möjligt.
Men det är väl inte rättvisa? Rättvisa är väl inte att kasta bort människor som kanske har större behov av arbetsförmedlingen än vad jag har, bara för att mitt nummer än en siffra mindre än en annans? Det är väl inte rättvist? Tänk om någon har en läkartid, då är de mer benägna att komma fram än vad jag är. Och om vi inte har någonting mer att göra efter det här, vad spelar då lapparna för roll? Kan de inte bara komma upp och ta oss en efter en?
Fast det såklart, de andra kan ju ljuga om att de har jätteviktiga saker att göra och då fuskar dem och det är en viktig sak. Andra människor förutsätter alltid att alla andra fuskar. Inte konstigt. Jag gör det. Du gör det. Alla fuskar. Vi är ju människor för fan.
Till slut är det jag. Tjugotre. Det är jag det. Det har inget med mitt namn att göra, inte med min ålder, inte med mitt liv. Ingenting. Jag har tilldelats ett nummer i raden och ska nu lugnt och sansat (inte för upphetsat så att de små mössen bakom sina skottsäkra glas blir nervösa) gå till en handläggare nere i kontorslandskapet på arbetsförmedlingen.
Handläggaren är fet. Ytterligare någonting jag har problem med. Ett extremt tydligt bevis på en lat och girig människa. En svulst på ben som tänker utvärdera mig och göra ett program för mig på denna underbara arbetsförmedling.
Nu ska vi "tillsammans utarbeta en plan för att mitt arbetssökande ska bli så smidigt och bekvämt som möjligt". I denna smidiga och bekväma plan ingår att jag ska tvingas söka pendeljobb på upp till en timma från min bostadsord. Jag ska tvingas att söka jobb på annan ort som kan innebära en flytt. Jag ska tvingas att komma på möten och skriva på papper och göra telefonsamtal och visa upp sökta jobb och jag ska tvingas att le och se så jävla äckligt, äckligt, äckligt oärlig ut som jag bara kan. För jag ska luras. Och inte nog med det, jag har ett äss i rockärmen.
Så när hon begär att jag ska göra någonting som jag inte vill. Då säger jag bara nej. Nej, nej, nej, nej, nej, nej, jag kommer inte att ställa upp på någonting som du vill att jag ställer upp på, bara för att en fet man i kostym någonstans i landet har bestämt att det ska vara på ett speciellt sätt.
Jag kommer aldrig böja mig och ni har ingenting att hota mig med. Ni har ingenting att sätta emot för jag har inte rätt till arbetslöshetskassa!
Så ta era jävla regler och kör upp dem i röven, gunga upp och ner på dem så att de kommer riktigt långt in. Njut verkligen nu, för nu är det inte ni som kommer att rövknulla mig, det är jag som kommer att rövknulla er!
Ingen rätt till A-kassa och helt plötsligt har ni ingenting att sätta emot mig. Jag ska gå på soc tills jag dör eller får ett jobb som är värt min tid.
Jag ska jobba svart om jag kan. Jag ska ta alla små härliga jobb jag kan. Jag ska piratkopiera och jag ska skriva hatiska inlägg i min blogg! HAHA! Jag ska skriva som om det spelade någon roll! Jag ska debattera med mig själv och jag ska uppmana alla att göra väpnad revolution! Som Che Guevarra ska jag säga att en revolution som inte är väpnad är dömd att misslyckas! Han visade hur rätt han hade striden mot Batista på Kuba.
Ingenting kan ni göra. Jag har rätten på min sida och jag ska fan ta det så långt jag kan. Jag får skriva vad jag vill, jag får säga vad jag vill och ni, ni får bara lyssna.
Men så slits jag tillbaks till verkligheten. Visst har jag rätt i att de inget kan göra och jag blir inskriven och jag ringer till soc och jag sätter upp en tid hos Ida. Och jag ogillar faktiskt inte Ida, hon verkar åtminstone veta vad hon sysslar med och jag kan känna en viss sympati stråla från henne. Och det är åtminstone någonting.
Telefonsamtalet är klart innan jag är hemma igen.
Resten av dagen spenderar jag i min lägenhet. Jag äter rätt god mat, jag röker cigaretter, jag har det jävligt mysigt och trevligt tillsammans med tjejen som vill vara här. Och katten. Hon kommer till mig ibland och spinner. Och tillsammans med allt detta glömmer jag bort mig själv och jag glömmer världen utanför ett tag.
Sedan ska jag sova, jag känner en influensa i halsen, den rivs när jag sväljer men det gör ingenting. Jag har satt i en bra film i DVD-spelaren och ljudet av den tillsammans med varm hud mot min och det jämna härliga vibrerande ljudet av en spinnande katt mot mitt lår gör att tankarna sjunker undan.
Den jag verkligen är kommer fram till ytan. Den jag verkligen är under allt hat, all oro, all depression och självförakt. Där under gömmer sig en person. Det är inte mycket kvar av honom men ibland ser jag honom. Ihop med människor jag tycker om kommer han fram och det är tack vare honom som jag är glad och hoppfull ibland. Tack vare att han kommer upp ibland som jag inte går under för all smärta jag känner inombords.
Så när jag är på väg att somna kommer han upp till ytan igen, han har varit uppe flera gånger idag (nästan varje dag) och nu håller han om en vacker kvinna och han njuter av att natten har kommit, trots att han vet att mardrömmarna kommer att slita i hans huvud under natten.
Men trots det är han okej just nu. Jag är okej just nu.
Jag sluter ögonen och min kropp börjar bli varm under täcket. Jag använder benet för att skjuta det bort från kroppen, det kommer halvvägs. Jag glider bort för natten.
Perfekt.
"Inte hoppfull, men nöjd. Inte bruten, bara böjd".
Men ska jag vara ärlig så är jag så jävla trött på hela skiten.
Det här samhället, du, jag, Reinfeldt, hela rasket är ruttet in i hjärtat och vi kommer aldrig ur det. Vad är på gång? Vad har hänt? Ingen vet, ingen bryr sig. Alla runt mig verkar vara på väg ut ur diskot in i dimman och sedan vidare ut över världens kant.
Köttstycken hit, köttstycken dit.
Mina ögon blir torra, mina händer spruckna, vid mina fötter ruttnar rosorna och doften de sprider är inte längre lika ljuv.
Ett stort blått M i neonfärger hänger över huvudet på mig och på dig. Storebror ser dig, blått är det nya svart. Ingenting håller ihop i sömmarna och ingen gör något.
För vad fan ska man göra? Vägdammet kommer aldrig lägga sig efter den pansarkolonn som drar in i landet. En kolonnad av misslyckade tankar.
Jag sitter inte här och tror att ni hänger med i texten, jag gör verkligen inte det. Det självklara är att ni slutade läsa högst upp. Ingen omedelbar gratifikation = Skit.
Men jag ska försöka binda ihop det här så gott det går. Försöka uttrycka den djupa känsla av hopplöshet jag känner varje dag.
Jag slår upp mina ögon på morgonen, känner min katt vid sidan av mig och låter handen glida genom hennes päls. Min vänstra arm är fastnaglad mot madrassen av en vacker flicka med blont hår och jag låter handen vila på hennes högerarm.
Sängen är varm, täcket är halvt avdraget från min kropp, kattens och tjejens värme känns bra mot min hud.
Blåsan är full och jag drar mig försiktigt upp ur sängen. Katten hänger med, får lite frukost och lite nytt vatten, lysröret till akvariet tänds bakom min rygg när jag är på väg in på toaletten.
Jag lutar trött pannan mot den kalla väggen och låter blåsan tömmas. Händerna tvättas, tittar mig själv i spegeln. Lika trött idag. Lika trött på mig, lika trött på skiten som cirkulerar runt mig. Ingen dag kommer bli olik idag. "Inte hoppfull, men nöjd. Inte bruten, bara böjd", samma ord idag som igår.
Långsamt vaknar jag och tankarna på vad jag ska göra under dagen samlar sig till en brun massa i mitt inre, en massa som långsamt äter mig inifrån.
Den vackra blonda tjejen glider förbi mig på väg till toaletten, jag tar tag i henne och ger henne en kram. Hon ger mig en kyss på munnen. Våra kroppar möts, nakna på morgonen innan någon av oss verkligen har vaknat på riktigt. Och en liten kort stund försvinner skiten ur mig. En liten kort stund finns inget annat än varm hud mot min.
Sedan säger hon god morgon och jag ler. Jag säger god morgon och kramar henne igen. Hon vet allt.
Jag sätter mig framför datorn. Det finns designjobb att göra, hemsidor att besöka, C++ kod att skriva, låtar att fundera över. Och det gör att jag glömmer vad jag måste göra en stund. För det jag ska göra idag är någonting jag fullkomligt hatar.
Jag ska beblanda mig med andra människor. Jag ska se dom i ögonen och se tomheten som finns där, längtan bort härifrån. Jag ska ställas mitt inför det och jag ska tvingas genomlida deras grå meningslösa tankar. Deras känsla av moral, deras bestämmelser och deras normer. Jag ska få höra ord som inte spelar någon roll, inte för mig, inte för dem. Ord som ska sägas, bara. Sägas för att det är ord som ska sägas, utan något vidare djup.
Sätter jag mig emot ser jag paniken rinna upp i huvudet på dem, jag ser att de inte vet hur de ska hantera situationen. Helt plötsligt kommer jag vara en farlig våldsmakare som är inne i deras skyddade bubbla för att göra dem illa och sedan kommer de där tankarna upp hos dem. De där tankarna om att jag på något sätt skulle vara hos dem för att jag tycker om det. Som om jag vore hos dem för att göra dem illa, jag har blivit monstret.
Så visst sätter jag mig framför datorn och gör allt jag kan för att skjuta bort skiten från mig. För att jag inte vill se dem. För att orden de har att säga är meningslösa. Jag är inte intresserad av vad de har att erbjuda mig och jag har ingenting att erbjuda dem. Mer än fruktan.
Först idag ska jag ringa arbetsförmedlingen och sätta upp en tid. Så det är vad jag gör, jag ringer till min lokala arbetsförmedling, får veta att jag kan komma och skriva in mig när jag vill under dagen. Så jag kramar tjejen som delar min lägenhet och min bubbla och jag klappar min katt och kysser henne på pannan. Jag tar mina kläder och min mobiltelefon och min hjärna och går ut ur lägenheten.
Jag kommer fram till arbetsförmedlingen och jag ser de andra som är där för att ha sina möten och jag hade tyckt synd om dem om det inte varit för att de är av samma skrot och korn som de personer jag ska prata med inne på förmedlingen. Som det är nu tittar jag knappt på dem, deras ignorans äcklar mig. Deras liv äcklar mig.
Jag sätter mig för mig själv och stirrar rakt för över och tänker på någonting annat, som när man väntar på blodprov hos en läkare.
Mitt nummer kommer upp, ytterligare en korkad konvention. Om jag inte skyndar mig nu så kommer någon annans nummer upp istället och då får jag vänta ännu längre. Allt för att det ska vara så rättvist som möjligt.
Men det är väl inte rättvisa? Rättvisa är väl inte att kasta bort människor som kanske har större behov av arbetsförmedlingen än vad jag har, bara för att mitt nummer än en siffra mindre än en annans? Det är väl inte rättvist? Tänk om någon har en läkartid, då är de mer benägna att komma fram än vad jag är. Och om vi inte har någonting mer att göra efter det här, vad spelar då lapparna för roll? Kan de inte bara komma upp och ta oss en efter en?
Fast det såklart, de andra kan ju ljuga om att de har jätteviktiga saker att göra och då fuskar dem och det är en viktig sak. Andra människor förutsätter alltid att alla andra fuskar. Inte konstigt. Jag gör det. Du gör det. Alla fuskar. Vi är ju människor för fan.
Till slut är det jag. Tjugotre. Det är jag det. Det har inget med mitt namn att göra, inte med min ålder, inte med mitt liv. Ingenting. Jag har tilldelats ett nummer i raden och ska nu lugnt och sansat (inte för upphetsat så att de små mössen bakom sina skottsäkra glas blir nervösa) gå till en handläggare nere i kontorslandskapet på arbetsförmedlingen.
Handläggaren är fet. Ytterligare någonting jag har problem med. Ett extremt tydligt bevis på en lat och girig människa. En svulst på ben som tänker utvärdera mig och göra ett program för mig på denna underbara arbetsförmedling.
Nu ska vi "tillsammans utarbeta en plan för att mitt arbetssökande ska bli så smidigt och bekvämt som möjligt". I denna smidiga och bekväma plan ingår att jag ska tvingas söka pendeljobb på upp till en timma från min bostadsord. Jag ska tvingas att söka jobb på annan ort som kan innebära en flytt. Jag ska tvingas att komma på möten och skriva på papper och göra telefonsamtal och visa upp sökta jobb och jag ska tvingas att le och se så jävla äckligt, äckligt, äckligt oärlig ut som jag bara kan. För jag ska luras. Och inte nog med det, jag har ett äss i rockärmen.
Så när hon begär att jag ska göra någonting som jag inte vill. Då säger jag bara nej. Nej, nej, nej, nej, nej, nej, jag kommer inte att ställa upp på någonting som du vill att jag ställer upp på, bara för att en fet man i kostym någonstans i landet har bestämt att det ska vara på ett speciellt sätt.
Jag kommer aldrig böja mig och ni har ingenting att hota mig med. Ni har ingenting att sätta emot för jag har inte rätt till arbetslöshetskassa!
Så ta era jävla regler och kör upp dem i röven, gunga upp och ner på dem så att de kommer riktigt långt in. Njut verkligen nu, för nu är det inte ni som kommer att rövknulla mig, det är jag som kommer att rövknulla er!
Ingen rätt till A-kassa och helt plötsligt har ni ingenting att sätta emot mig. Jag ska gå på soc tills jag dör eller får ett jobb som är värt min tid.
Jag ska jobba svart om jag kan. Jag ska ta alla små härliga jobb jag kan. Jag ska piratkopiera och jag ska skriva hatiska inlägg i min blogg! HAHA! Jag ska skriva som om det spelade någon roll! Jag ska debattera med mig själv och jag ska uppmana alla att göra väpnad revolution! Som Che Guevarra ska jag säga att en revolution som inte är väpnad är dömd att misslyckas! Han visade hur rätt han hade striden mot Batista på Kuba.
Ingenting kan ni göra. Jag har rätten på min sida och jag ska fan ta det så långt jag kan. Jag får skriva vad jag vill, jag får säga vad jag vill och ni, ni får bara lyssna.
Men så slits jag tillbaks till verkligheten. Visst har jag rätt i att de inget kan göra och jag blir inskriven och jag ringer till soc och jag sätter upp en tid hos Ida. Och jag ogillar faktiskt inte Ida, hon verkar åtminstone veta vad hon sysslar med och jag kan känna en viss sympati stråla från henne. Och det är åtminstone någonting.
Telefonsamtalet är klart innan jag är hemma igen.
Resten av dagen spenderar jag i min lägenhet. Jag äter rätt god mat, jag röker cigaretter, jag har det jävligt mysigt och trevligt tillsammans med tjejen som vill vara här. Och katten. Hon kommer till mig ibland och spinner. Och tillsammans med allt detta glömmer jag bort mig själv och jag glömmer världen utanför ett tag.
Sedan ska jag sova, jag känner en influensa i halsen, den rivs när jag sväljer men det gör ingenting. Jag har satt i en bra film i DVD-spelaren och ljudet av den tillsammans med varm hud mot min och det jämna härliga vibrerande ljudet av en spinnande katt mot mitt lår gör att tankarna sjunker undan.
Den jag verkligen är kommer fram till ytan. Den jag verkligen är under allt hat, all oro, all depression och självförakt. Där under gömmer sig en person. Det är inte mycket kvar av honom men ibland ser jag honom. Ihop med människor jag tycker om kommer han fram och det är tack vare honom som jag är glad och hoppfull ibland. Tack vare att han kommer upp ibland som jag inte går under för all smärta jag känner inombords.
Så när jag är på väg att somna kommer han upp till ytan igen, han har varit uppe flera gånger idag (nästan varje dag) och nu håller han om en vacker kvinna och han njuter av att natten har kommit, trots att han vet att mardrömmarna kommer att slita i hans huvud under natten.
Men trots det är han okej just nu. Jag är okej just nu.
Jag sluter ögonen och min kropp börjar bli varm under täcket. Jag använder benet för att skjuta det bort från kroppen, det kommer halvvägs. Jag glider bort för natten.
Perfekt.
"Inte hoppfull, men nöjd. Inte bruten, bara böjd".
Trängd Bulldogg Biter
Jag hatar auktoriteter. Det är ingen nyhet, det är inte förvånande och det är definitivt inget som jag är ensam om. Men jag är stolt över det, det är någonting som jag kan hålla fast vid, någonting (en av få saker) som jag kan vara helt garanterat säker över att jag gör rätt. Jag hatar auktoriteter.
Ni kan sätta er över ett par miljoner, men mig sätter ni er fan inte på. Jag ser hur ni försöker, i varje vrå i Sveriges kukformade land ser jag er smyga i hörnen, vänta i skuggorna, dregglande som försäljare på ett restlager. Jag är kunden som är intet ont anande, jag är han som har en hundring över och bara vill ha en ny byrå, jag är han i skägg som går runt och är ett ett lovligt byte.
Saliven täcker hakan på er och era små plirande grisögon ser ingenting annat än min hundralapp, ser ingenting mer än löftet om att finns det ett lillfinger, då finns en hel hand.
Och jag hatar er.
Och jag är uppmärksam på er.
Och ni har ingen aning om att när ni gör ert utfall, då kommer jag vara beredd, beredd att hugga efter er, spränga era kontor, bada i ert blod. Jag är redo att sticka min skarpslipade kniv genom er, gång på gång på gång.
Jag ser er röra er i periferin.
Ni har lyckats ta många av människorna runt mig, alla som läser Aftonbladet på morgonen och tror att det de läser är nyheter. Människorna som blir rädda och känner att de måste, bara måstemåstemåste köpa tidningen som kommer imorgon också, se om någonting nytt har hänt med EnglaLindbäckFadimePalmeArbogamannenLindh-storyn. Och bara bli lite, lite, en smula mer rädd. För det är spännande att vara rädd, som att åka Balder på Liseberg, som att spela rysk roulette, som att runka till asiatiska flickor som kräks på varandra. Jag är lite rädd, men jag är lite upphetsad. Och smutsigsmutsigsmutsig.
Så vem är du, vem är du som kryper i skuggorna, redo att ta mig utan glidmedel och utan pardon? Vem är du som vill ha mig så väldigt att du knappt kan hålla dig från mig?
Du är min chef som tvingar mig att raka mig "för allmänhetens skull", du är min chef som helst ser mig i kostym för att det ger ett så korrekt uttryck, du är min chef som inte drar sig för att dra av pengar från min lön för de tio minuter jag röker per timma.
Du är skivbolagen som försöker (och ständigt misslyckas) att lura mig att lägga 200 kronor på en CD-skiva, 160 kronor för en CD-skiva som ingen velat köpa, du är skivbolagen som tvingar en ISPs ISP att stänga ner tillgången till en hemsida som du blir stött av, du är skivbolagen som till och med vränger skallen på de som borde förespråka frihet här i landet.
Du är rättsmyndigheten som inte kan skilja på hand och rövhål, du är rättsmyndigheten som tror att den kan sätta sig över hela landets befolkning, du är rättsmyndigheten som vill bestämma och ha makt, makt, makt!
Du är Reinfeldt, du är ModeraternaSocialisternaFolkpartisternaVänsterpartietCenternKPMLRSverigeDemokraterna, du är alla partier som tror att de faktiskt vet någonting.
Jag vill förespråka väpnad kamp, jag vill förespråka blod på gatorna, jag vill se IFPIs hus brinna ner till grunden, se Pontén springa för livet längs Drottninggatan, se kullerstenarna utanför Rosenbad resa sig mot himlen i en fontän av eld och svavel och syra och galla.
Jag har ingen tro på er, för jag kan inte tro på det som inte tror på mig. Jag har inte tillit till polisen, rättsväsendet, politiker eller snubben som tror att han vet någonting på Golden Years i Göteborg vid stängning, med sluddrig röst och doften av öl och basat heroin över sig.
Och innan ni gör någonting allt för hastigt, innan ni tror att NI vet någonting så vill jag lägga in ett dokument här under, det är jävligt viktigt, så läs det noga:
TF
YGL
Och med detta lämnar jag er, hungriga själar och knarrande maskiner, jag vill inte veta av era stinkande munnar eller era klart förvridna och sjuka huvuden.
Jag ber er å det mest bestämda att fara och flyga era skenheliga jävla sorgliga ursäkter till människor, ni hör ta mig fan inte hemma på den här planeten.
Vänligen,
Marcus Axelsson
Trängd Bulldogg
Ni kan sätta er över ett par miljoner, men mig sätter ni er fan inte på. Jag ser hur ni försöker, i varje vrå i Sveriges kukformade land ser jag er smyga i hörnen, vänta i skuggorna, dregglande som försäljare på ett restlager. Jag är kunden som är intet ont anande, jag är han som har en hundring över och bara vill ha en ny byrå, jag är han i skägg som går runt och är ett ett lovligt byte.
Saliven täcker hakan på er och era små plirande grisögon ser ingenting annat än min hundralapp, ser ingenting mer än löftet om att finns det ett lillfinger, då finns en hel hand.
Och jag hatar er.
Och jag är uppmärksam på er.
Och ni har ingen aning om att när ni gör ert utfall, då kommer jag vara beredd, beredd att hugga efter er, spränga era kontor, bada i ert blod. Jag är redo att sticka min skarpslipade kniv genom er, gång på gång på gång.
Jag ser er röra er i periferin.
Ni har lyckats ta många av människorna runt mig, alla som läser Aftonbladet på morgonen och tror att det de läser är nyheter. Människorna som blir rädda och känner att de måste, bara måstemåstemåste köpa tidningen som kommer imorgon också, se om någonting nytt har hänt med EnglaLindbäckFadimePalmeArbogamannenLindh-storyn. Och bara bli lite, lite, en smula mer rädd. För det är spännande att vara rädd, som att åka Balder på Liseberg, som att spela rysk roulette, som att runka till asiatiska flickor som kräks på varandra. Jag är lite rädd, men jag är lite upphetsad. Och smutsigsmutsigsmutsig.
Så vem är du, vem är du som kryper i skuggorna, redo att ta mig utan glidmedel och utan pardon? Vem är du som vill ha mig så väldigt att du knappt kan hålla dig från mig?
Du är min chef som tvingar mig att raka mig "för allmänhetens skull", du är min chef som helst ser mig i kostym för att det ger ett så korrekt uttryck, du är min chef som inte drar sig för att dra av pengar från min lön för de tio minuter jag röker per timma.
Du är skivbolagen som försöker (och ständigt misslyckas) att lura mig att lägga 200 kronor på en CD-skiva, 160 kronor för en CD-skiva som ingen velat köpa, du är skivbolagen som tvingar en ISPs ISP att stänga ner tillgången till en hemsida som du blir stött av, du är skivbolagen som till och med vränger skallen på de som borde förespråka frihet här i landet.
Du är rättsmyndigheten som inte kan skilja på hand och rövhål, du är rättsmyndigheten som tror att den kan sätta sig över hela landets befolkning, du är rättsmyndigheten som vill bestämma och ha makt, makt, makt!
Du är Reinfeldt, du är ModeraternaSocialisternaFolkpartisternaVänsterpartietCenternKPMLRSverigeDemokraterna, du är alla partier som tror att de faktiskt vet någonting.
Jag vill förespråka väpnad kamp, jag vill förespråka blod på gatorna, jag vill se IFPIs hus brinna ner till grunden, se Pontén springa för livet längs Drottninggatan, se kullerstenarna utanför Rosenbad resa sig mot himlen i en fontän av eld och svavel och syra och galla.
Jag har ingen tro på er, för jag kan inte tro på det som inte tror på mig. Jag har inte tillit till polisen, rättsväsendet, politiker eller snubben som tror att han vet någonting på Golden Years i Göteborg vid stängning, med sluddrig röst och doften av öl och basat heroin över sig.
Och innan ni gör någonting allt för hastigt, innan ni tror att NI vet någonting så vill jag lägga in ett dokument här under, det är jävligt viktigt, så läs det noga:
TF
Tryckfrihetsförordningen (SFS 1949:105) är en av Sveriges grundlagar och antogs 1949. Den berör frågor gällande tryckfrihet, dess definition och restriktioner. Att grundlagen bär namnet förordning kan vara missvisande då det normalt sett används för regeringens styrmedel.
Förutom regler om tryckfrihet innehåller Tryckfrihetsförordningen även regler om meddelarskydd och om offentliga handlingar. Sverige är ensamt om att ha dessa principer så detaljerat reglerade i grundlag. I till exempel USAs konstitutions första tillägg från 1791 (Amendment I) är tryck- och yttrandefrihet reglerad genom endast en mening. Sverige var länge också ensamt om att ha offentlighetsprincip, särskilt att ha den reglerad i grundlag.
Den nu gällande tryckfrihetsförordningen inleds med en definition av tryckfrihet enligt följande.
1 kap. Om tryckfrihet 1§ Med tryckfrihet förstås varje svensk medborgares rätt att, utan några av myndighet eller annat allmänt organ i färgväg lagda hinder, utgiva skrifter, att sedermera endast inför laglig domstor kunna tilltalas för deras innehåll, och att icke i annat fall kunna straffas därför, än om detta innehåll strider mot tydlig lag, given att bevara allmänt lugn, utan att återhålla allmän upplysning.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Tryckfrihetsf%C3%B6rordningen
YGL
Yttrandefrihetsgrundlagen (1991:1469) är den yngsta av Sveriges grundlagar, och togs i bruk 1992. Lagen innebär bland annat att:Lagen har flera likheter med tryckfrihetsförordningen men berör inte tryckta skrifter. Däremot omfattar den webbplatser och databaser som har ett journalistiskt syfte. Även om huvudman för en webbplats ej är ett traditionellt massmedieorgan kan webbplatser och nyhetsbrev erhålla samma skydd med ett utgivningsbevis.
- Alla svenskar har rätt att uttrycka sina åsikter, tankar, känslor i radio, tv, videogram, ljudupptagningar eller andra sorters upptagningar.
- Ingen myndighet kan kräva att något som skall framföras i radio, tv eller annan sorts upptagning först måste granskas av en myndighet eller något annat allmänt organ. Undantaget är biofilmer.
- Den som är upphovsman till ett radioprogram, tv-program eller liknande har rätt att vara anonym.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Yttrandefrihetsgrundlagen
Och med detta lämnar jag er, hungriga själar och knarrande maskiner, jag vill inte veta av era stinkande munnar eller era klart förvridna och sjuka huvuden.
Jag ber er å det mest bestämda att fara och flyga era skenheliga jävla sorgliga ursäkter till människor, ni hör ta mig fan inte hemma på den här planeten.
Vänligen,
Marcus Axelsson
Trängd Bulldogg
Varför se till USA? De vet ju ändå inte vad fan de håller på med
Jag blev jävligt arg när jag läste på boPlats hemsida:
"Svenskarnas inställning är dock inte unik. I andra EU-länder är man lika tröggörliga. I USA flyttar dock människor härs och tvärs över landet av jobbskäl."
boPlats - Svenskar vill inte byta bostadsort
Det här är fel på så många sätt.
För det första är det självklart att människor inte vill slita sig upp från där de nu bor, flytta över halva landet, klockan åtta - gå till ett jobb de egentligen inte vill ha, klockan fem - åka hem till en lägenhet de inte vill bo i och dessutom om man har familj, självklart vill man inte slita sig från dem, eller överge dem, eller åka ifrån dem. För du kan ge dig fan på att de inte följer med dig. Barnen har för fan precis börjat skolan, precis börjat få vänner trots alla blesyrer och blåsor och vårtor och smutsigt hår som de ärvt av dig och nu ska de slitas upp från sin säkra miljö, släpas med över hela landet och sättas i en ny skola, där de kommer att mobbas, slås, misshandlas och förtryckas av nya lärare.
Självklart följer de inte med dig.
Så vi sliter familjer i bitar. Vi sliter människor i bitar. Ingen vill bo i en resväska, oavsett vad boPlats säger. Ingen.
Och vad fan jämför vi med USA, de har ju aldrig haft någon koll på vad de håller på med, varför borde de veta bättre än vi i det här? Här har vi människor som gång efter annan har valt presidenter som inte har gjort ett skit mer än att roffa åt sig pe... vänta nu... så är det! Statliga företag jämför svenskar med amerikaner för att skapa ett politiskt klimat där det är lättare att sno pengar och att fortsätta rövknulla befolkningen, helt utan glidmedel.
Vad fan har USA på boPlats hemsida att göra då? Eller resten av europa. Borde inte de här människorna koncentrera sig på krisen i hemlandet? Vad fan spelar det för roll om vi är lika "tröggörliga" som fransmännen? Förutom såklart att det visar att det finns människor som tänker i Sverige och människor som tänker i Frankrike. Eller tänker... reagerar på ett sunt sätt.
Nej, jag tänker inte acceptera sådant tal från en statlig instans som BoPlats. Jag hade blivit förbannad om jag läst det på en privat sida också. Det här är bara korkat.
Skit i att flytta. Stanna där ni är. De kan ändå inte göra någonting.
Sist jag kollade har alla människor rätt till soc. Så gå dit, sätt upp en tid och ta tillbaka lite av pengarna som staten har lurat ur dig. Det är inte mer än rätt. Ge Reinfeldt något att tänka på. Skicka motioner på nya lagar där det står att Herr Statsministern måste resa och flytta en gång i halvåret. Då kommer vi se de här nya lagarna försvinna jävligt fort.
Det är förresten ytterligare en av mina fina, fina idéer. Testa alla nya lagar på politikerna först, så att vi vet att de funkar innan vi använder dem. Det borde lagslås snarast.
Om det kommer en lag som FRA-lagen så kommer vi att avlyssna politikerna först och se om det funkar, gör det inte det, då skiter vi i den lagen.
En så enkel sak och helt plötsligt kontrollerar staten sig själv, för vem fan skickar en motion på en lag som kommer göra det svårare för personen att stjäla ännu mer pengar från svenskarna? Ingen, inte en jävel.
Vi kommer se att en stor del av lagboken kommer att rensas upp jävligt kvickt. Motioner på lagar som inskränker personlig integritet, som innebär höjning av skatt, sänkning av a-kassor. Vi kommer se dem försvinna illa kvickt.
Så om vi lever i en demokrati och alla våra röster spelar någon roll och om vi är i kontroll av systemet, ställ er för fan upp och säg ifrån till de "förtroendevalda" (vilket är ett olyckligt och oturligt ord i sig).
Jag vet att det aldrig kommer att hända, för förutom våldsverkare, militanta aktivister och terrorister har människan blivit vek och för rädd att stå för sin egen sak och våldsverkarna, de militanta aktivisterna och terroristerna, de vågar stå för sin men de har totalt missat idén om att om man tar bort människor så finns det färre som kan tro på det man själv gör.
De bekämpar sig själva, bränner bort sig med eld och ärligt talat så väntar jag bara på att politikerna ska göra samma sak.
Jag väntar på att få se dem sitta på gatorna som buddhistmunkarna under vietnamkriget, med en dunk bensin bredvid sig och lågorna som slickar mot skyn.
I protest mot att de inte längre har råd att köra BMW, klä sig i Armani, röka kubanska cigarrer eller köpa minderåriga barn i andra länder.
Tack för mig,
over and out,
marcus
"Svenskarnas inställning är dock inte unik. I andra EU-länder är man lika tröggörliga. I USA flyttar dock människor härs och tvärs över landet av jobbskäl."
boPlats - Svenskar vill inte byta bostadsort
Det här är fel på så många sätt.
För det första är det självklart att människor inte vill slita sig upp från där de nu bor, flytta över halva landet, klockan åtta - gå till ett jobb de egentligen inte vill ha, klockan fem - åka hem till en lägenhet de inte vill bo i och dessutom om man har familj, självklart vill man inte slita sig från dem, eller överge dem, eller åka ifrån dem. För du kan ge dig fan på att de inte följer med dig. Barnen har för fan precis börjat skolan, precis börjat få vänner trots alla blesyrer och blåsor och vårtor och smutsigt hår som de ärvt av dig och nu ska de slitas upp från sin säkra miljö, släpas med över hela landet och sättas i en ny skola, där de kommer att mobbas, slås, misshandlas och förtryckas av nya lärare.
Självklart följer de inte med dig.
Så vi sliter familjer i bitar. Vi sliter människor i bitar. Ingen vill bo i en resväska, oavsett vad boPlats säger. Ingen.
Och vad fan jämför vi med USA, de har ju aldrig haft någon koll på vad de håller på med, varför borde de veta bättre än vi i det här? Här har vi människor som gång efter annan har valt presidenter som inte har gjort ett skit mer än att roffa åt sig pe... vänta nu... så är det! Statliga företag jämför svenskar med amerikaner för att skapa ett politiskt klimat där det är lättare att sno pengar och att fortsätta rövknulla befolkningen, helt utan glidmedel.
Vad fan har USA på boPlats hemsida att göra då? Eller resten av europa. Borde inte de här människorna koncentrera sig på krisen i hemlandet? Vad fan spelar det för roll om vi är lika "tröggörliga" som fransmännen? Förutom såklart att det visar att det finns människor som tänker i Sverige och människor som tänker i Frankrike. Eller tänker... reagerar på ett sunt sätt.
Nej, jag tänker inte acceptera sådant tal från en statlig instans som BoPlats. Jag hade blivit förbannad om jag läst det på en privat sida också. Det här är bara korkat.
Skit i att flytta. Stanna där ni är. De kan ändå inte göra någonting.
Sist jag kollade har alla människor rätt till soc. Så gå dit, sätt upp en tid och ta tillbaka lite av pengarna som staten har lurat ur dig. Det är inte mer än rätt. Ge Reinfeldt något att tänka på. Skicka motioner på nya lagar där det står att Herr Statsministern måste resa och flytta en gång i halvåret. Då kommer vi se de här nya lagarna försvinna jävligt fort.
Det är förresten ytterligare en av mina fina, fina idéer. Testa alla nya lagar på politikerna först, så att vi vet att de funkar innan vi använder dem. Det borde lagslås snarast.
Om det kommer en lag som FRA-lagen så kommer vi att avlyssna politikerna först och se om det funkar, gör det inte det, då skiter vi i den lagen.
En så enkel sak och helt plötsligt kontrollerar staten sig själv, för vem fan skickar en motion på en lag som kommer göra det svårare för personen att stjäla ännu mer pengar från svenskarna? Ingen, inte en jävel.
Vi kommer se att en stor del av lagboken kommer att rensas upp jävligt kvickt. Motioner på lagar som inskränker personlig integritet, som innebär höjning av skatt, sänkning av a-kassor. Vi kommer se dem försvinna illa kvickt.
Så om vi lever i en demokrati och alla våra röster spelar någon roll och om vi är i kontroll av systemet, ställ er för fan upp och säg ifrån till de "förtroendevalda" (vilket är ett olyckligt och oturligt ord i sig).
Jag vet att det aldrig kommer att hända, för förutom våldsverkare, militanta aktivister och terrorister har människan blivit vek och för rädd att stå för sin egen sak och våldsverkarna, de militanta aktivisterna och terroristerna, de vågar stå för sin men de har totalt missat idén om att om man tar bort människor så finns det färre som kan tro på det man själv gör.
De bekämpar sig själva, bränner bort sig med eld och ärligt talat så väntar jag bara på att politikerna ska göra samma sak.
Jag väntar på att få se dem sitta på gatorna som buddhistmunkarna under vietnamkriget, med en dunk bensin bredvid sig och lågorna som slickar mot skyn.
I protest mot att de inte längre har råd att köra BMW, klä sig i Armani, röka kubanska cigarrer eller köpa minderåriga barn i andra länder.
Tack för mig,
over and out,
marcus
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)