Inte hoppfull, men nöjd. Inte bruten, bara böjd

Jag satte mig ner och tänkte skriva en skönt ironisk och härligt uppfriskande text om hur hela samhället skiter sig själv i handen.
Men ska jag vara ärlig så är jag så jävla trött på hela skiten.

Det här samhället, du, jag, Reinfeldt, hela rasket är ruttet in i hjärtat och vi kommer aldrig ur det. Vad är på gång? Vad har hänt? Ingen vet, ingen bryr sig. Alla runt mig verkar vara på väg ut ur diskot in i dimman och sedan vidare ut över världens kant.
Köttstycken hit, köttstycken dit.

Mina ögon blir torra, mina händer spruckna, vid mina fötter ruttnar rosorna och doften de sprider är inte längre lika ljuv.
Ett stort blått M i neonfärger hänger över huvudet på mig och på dig. Storebror ser dig, blått är det nya svart. Ingenting håller ihop i sömmarna och ingen gör något.
För vad fan ska man göra? Vägdammet kommer aldrig lägga sig efter den pansarkolonn som drar in i landet. En kolonnad av misslyckade tankar.

Jag sitter inte här och tror att ni hänger med i texten, jag gör verkligen inte det. Det självklara är att ni slutade läsa högst upp. Ingen omedelbar gratifikation = Skit.
Men jag ska försöka binda ihop det här så gott det går. Försöka uttrycka den djupa känsla av hopplöshet jag känner varje dag.

Jag slår upp mina ögon på morgonen, känner min katt vid sidan av mig och låter handen glida genom hennes päls. Min vänstra arm är fastnaglad mot madrassen av en vacker flicka med blont hår och jag låter handen vila på hennes högerarm.
Sängen är varm, täcket är halvt avdraget från min kropp, kattens och tjejens värme känns bra mot min hud.
Blåsan är full och jag drar mig försiktigt upp ur sängen. Katten hänger med, får lite frukost och lite nytt vatten, lysröret till akvariet tänds bakom min rygg när jag är på väg in på toaletten.
Jag lutar trött pannan mot den kalla väggen och låter blåsan tömmas. Händerna tvättas, tittar mig själv i spegeln. Lika trött idag. Lika trött på mig, lika trött på skiten som cirkulerar runt mig. Ingen dag kommer bli olik idag. "Inte hoppfull, men nöjd. Inte bruten, bara böjd", samma ord idag som igår.
Långsamt vaknar jag och tankarna på vad jag ska göra under dagen samlar sig till en brun massa i mitt inre, en massa som långsamt äter mig inifrån.
Den vackra blonda tjejen glider förbi mig på väg till toaletten, jag tar tag i henne och ger henne en kram. Hon ger mig en kyss på munnen. Våra kroppar möts, nakna på morgonen innan någon av oss verkligen har vaknat på riktigt. Och en liten kort stund försvinner skiten ur mig. En liten kort stund finns inget annat än varm hud mot min.
Sedan säger hon god morgon och jag ler. Jag säger god morgon och kramar henne igen. Hon vet allt.

Jag sätter mig framför datorn. Det finns designjobb att göra, hemsidor att besöka, C++ kod att skriva, låtar att fundera över. Och det gör att jag glömmer vad jag måste göra en stund. För det jag ska göra idag är någonting jag fullkomligt hatar.
Jag ska beblanda mig med andra människor. Jag ska se dom i ögonen och se tomheten som finns där, längtan bort härifrån. Jag ska ställas mitt inför det och jag ska tvingas genomlida deras grå meningslösa tankar. Deras känsla av moral, deras bestämmelser och deras normer. Jag ska få höra ord som inte spelar någon roll, inte för mig, inte för dem. Ord som ska sägas, bara. Sägas för att det är ord som ska sägas, utan något vidare djup.
Sätter jag mig emot ser jag paniken rinna upp i huvudet på dem, jag ser att de inte vet hur de ska hantera situationen. Helt plötsligt kommer jag vara en farlig våldsmakare som är inne i deras skyddade bubbla för att göra dem illa och sedan kommer de där tankarna upp hos dem. De där tankarna om att jag på något sätt skulle vara hos dem för att jag tycker om det. Som om jag vore hos dem för att göra dem illa, jag har blivit monstret.

Så visst sätter jag mig framför datorn och gör allt jag kan för att skjuta bort skiten från mig. För att jag inte vill se dem. För att orden de har att säga är meningslösa. Jag är inte intresserad av vad de har att erbjuda mig och jag har ingenting att erbjuda dem. Mer än fruktan.

Först idag ska jag ringa arbetsförmedlingen och sätta upp en tid. Så det är vad jag gör, jag ringer till min lokala arbetsförmedling, får veta att jag kan komma och skriva in mig när jag vill under dagen. Så jag kramar tjejen som delar min lägenhet och min bubbla och jag klappar min katt och kysser henne på pannan. Jag tar mina kläder och min mobiltelefon och min hjärna och går ut ur lägenheten.
Jag kommer fram till arbetsförmedlingen och jag ser de andra som är där för att ha sina möten och jag hade tyckt synd om dem om det inte varit för att de är av samma skrot och korn som de personer jag ska prata med inne på förmedlingen. Som det är nu tittar jag knappt på dem, deras ignorans äcklar mig. Deras liv äcklar mig.
Jag sätter mig för mig själv och stirrar rakt för över och tänker på någonting annat, som när man väntar på blodprov hos en läkare.
Mitt nummer kommer upp, ytterligare en korkad konvention. Om jag inte skyndar mig nu så kommer någon annans nummer upp istället och då får jag vänta ännu längre. Allt för att det ska vara så rättvist som möjligt.
Men det är väl inte rättvisa? Rättvisa är väl inte att kasta bort människor som kanske har större behov av arbetsförmedlingen än vad jag har, bara för att mitt nummer än en siffra mindre än en annans? Det är väl inte rättvist? Tänk om någon har en läkartid, då är de mer benägna att komma fram än vad jag är. Och om vi inte har någonting mer att göra efter det här, vad spelar då lapparna för roll? Kan de inte bara komma upp och ta oss en efter en?
Fast det såklart, de andra kan ju ljuga om att de har jätteviktiga saker att göra och då fuskar dem och det är en viktig sak. Andra människor förutsätter alltid att alla andra fuskar. Inte konstigt. Jag gör det. Du gör det. Alla fuskar. Vi är ju människor för fan.

Till slut är det jag. Tjugotre. Det är jag det. Det har inget med mitt namn att göra, inte med min ålder, inte med mitt liv. Ingenting. Jag har tilldelats ett nummer i raden och ska nu lugnt och sansat (inte för upphetsat så att de små mössen bakom sina skottsäkra glas blir nervösa) gå till en handläggare nere i kontorslandskapet på arbetsförmedlingen.
Handläggaren är fet. Ytterligare någonting jag har problem med. Ett extremt tydligt bevis på en lat och girig människa. En svulst på ben som tänker utvärdera mig och göra ett program för mig på denna underbara arbetsförmedling.
Nu ska vi "tillsammans utarbeta en plan för att mitt arbetssökande ska bli så smidigt och bekvämt som möjligt". I denna smidiga och bekväma plan ingår att jag ska tvingas söka pendeljobb på upp till en timma från min bostadsord. Jag ska tvingas att söka jobb på annan ort som kan innebära en flytt. Jag ska tvingas att komma på möten och skriva på papper och göra telefonsamtal och visa upp sökta jobb och jag ska tvingas att le och se så jävla äckligt, äckligt, äckligt oärlig ut som jag bara kan. För jag ska luras. Och inte nog med det, jag har ett äss i rockärmen.
Så när hon begär att jag ska göra någonting som jag inte vill. Då säger jag bara nej. Nej, nej, nej, nej, nej, nej, jag kommer inte att ställa upp på någonting som du vill att jag ställer upp på, bara för att en fet man i kostym någonstans i landet har bestämt att det ska vara på ett speciellt sätt.
Jag kommer aldrig böja mig och ni har ingenting att hota mig med. Ni har ingenting att sätta emot för jag har inte rätt till arbetslöshetskassa!
Så ta era jävla regler och kör upp dem i röven, gunga upp och ner på dem så att de kommer riktigt långt in. Njut verkligen nu, för nu är det inte ni som kommer att rövknulla mig, det är jag som kommer att rövknulla er!
Ingen rätt till A-kassa och helt plötsligt har ni ingenting att sätta emot mig. Jag ska gå på soc tills jag dör eller får ett jobb som är värt min tid.
Jag ska jobba svart om jag kan. Jag ska ta alla små härliga jobb jag kan. Jag ska piratkopiera och jag ska skriva hatiska inlägg i min blogg! HAHA! Jag ska skriva som om det spelade någon roll! Jag ska debattera med mig själv och jag ska uppmana alla att göra väpnad revolution! Som Che Guevarra ska jag säga att en revolution som inte är väpnad är dömd att misslyckas! Han visade hur rätt han hade striden mot Batista på Kuba.
Ingenting kan ni göra. Jag har rätten på min sida och jag ska fan ta det så långt jag kan. Jag får skriva vad jag vill, jag får säga vad jag vill och ni, ni får bara lyssna.

Men så slits jag tillbaks till verkligheten. Visst har jag rätt i att de inget kan göra och jag blir inskriven och jag ringer till soc och jag sätter upp en tid hos Ida. Och jag ogillar faktiskt inte Ida, hon verkar åtminstone veta vad hon sysslar med och jag kan känna en viss sympati stråla från henne. Och det är åtminstone någonting.
Telefonsamtalet är klart innan jag är hemma igen.
Resten av dagen spenderar jag i min lägenhet. Jag äter rätt god mat, jag röker cigaretter, jag har det jävligt mysigt och trevligt tillsammans med tjejen som vill vara här. Och katten. Hon kommer till mig ibland och spinner. Och tillsammans med allt detta glömmer jag bort mig själv och jag glömmer världen utanför ett tag.
Sedan ska jag sova, jag känner en influensa i halsen, den rivs när jag sväljer men det gör ingenting. Jag har satt i en bra film i DVD-spelaren och ljudet av den tillsammans med varm hud mot min och det jämna härliga vibrerande ljudet av en spinnande katt mot mitt lår gör att tankarna sjunker undan.

Den jag verkligen är kommer fram till ytan. Den jag verkligen är under allt hat, all oro, all depression och självförakt. Där under gömmer sig en person. Det är inte mycket kvar av honom men ibland ser jag honom. Ihop med människor jag tycker om kommer han fram och det är tack vare honom som jag är glad och hoppfull ibland. Tack vare att han kommer upp ibland som jag inte går under för all smärta jag känner inombords.
Så när jag är på väg att somna kommer han upp till ytan igen, han har varit uppe flera gånger idag (nästan varje dag) och nu håller han om en vacker kvinna och han njuter av att natten har kommit, trots att han vet att mardrömmarna kommer att slita i hans huvud under natten.
Men trots det är han okej just nu. Jag är okej just nu.

Jag sluter ögonen och min kropp börjar bli varm under täcket. Jag använder benet för att skjuta det bort från kroppen, det kommer halvvägs. Jag glider bort för natten.

Perfekt.

"Inte hoppfull, men nöjd. Inte bruten, bara böjd".